Hullsjöns historia

Storhullsjön grundades år 1620 av finländaren Bengt Larsson ”Smed”. Han härstammar från Rantalampi, södra Finland, och tros ha kommit hit i samband med den stora massutvandringen i slutet av 1500-talet, då ryssarna härjade i Finland under det s.k klubbekriget 1596. Efterkrigstiden i Rantalampi var svår och medförde att många finländare flydde landet p.g.a hungersnöd. Bengt reste i sällskap med Tomas Tomasson och Clemet Persson, vilka å sin sida bosatte sig i Ulvsjön. I sällskapet fanns även Hinrik Olufsson, som slog sig ner i Lomarken, idag kallat Lillström.
På den tiden hette vår by Hullsjö träsk och hörde till Stöde socken. Anledningen till att just Bengt stannade upp var med all säkerhet myrmalmen. På det viset kunde han återuppta sitt yrke som smed. Hans första boplats var på Tullnäset, där han sålde småsiden av egen tillverkning, såsom knivar och spikar till invånare runtomkring. Men det dåtida Hullsjön användes av odalsbönderna i Stöde till fiske och till beten för kreatur och när det kom till deras kännedom att Bengt bosatt sig på deras marker uppstod konflikter. Några storbönder sökte upp Bengt för att kräva tull av honom, eftersom han vägrade skatta, och därav fick platsen sitt namn Tullnäset. En gammal sägen beskriver hur Bengt med trolldom skrämde dessa storbönders häst, så att den skenade bort från dem västerut. Hästen ska ha tappat sin not (gammaldags släde) på en plats som därför fick namnet Notnäset, sina lokar (selar) på platsen som idag kallas Lokåsen och själv stannade hästen två mil från Hullsjön, på en plats som därför fick namnet Hästnäset.

Fototext: målning föreställande sägnen om Bengt Larsson Smed och hans trollkonster.

Efter en tids trakasserier från stödeböndernas håll var Bengt tvungen att vända sig till myndigheterna för uppbackning. Han reste till Stockholm, efter att ha blivit anmäld av odalsbönderna år 1620, och året efter fick Bengt kungligt torpebrev på att han var ägare till marken han svedjat på ”Hulsiö tresk”- till odalsböndernas förtret.

Enligt utsagor fortsatte dock trakasserierna och Bengt flyttade tvärs över viken till det som idag kallas Sjölings näset. År 1640 var han ägare av ett stort jordbruk med både kor, småfän, pigor och drängar. Han var troligen gift många gånger och fick många barn, som fortsatt bedrev sin faders verk i utkanterna av hans ägor. Han avled mellan åren 1656 och 1660.

Gården fanns kvar i Bengts avkommors ägor ända fram till 00-talet, då den köptes av dess nuvarande ägare Christer och Monica Persson. Den sista i Bengt Larssons led att äga gården var Kylliki Larsson, som kom till gården som krigsbarn från Finland och levde som fosterbarn hos Gustav och Märta Larsson. Kylliki och hennes man Yngve Larsson avled dessvärre år 2020 i sviterna av covid-19.

Fototext: Fäbodvall på Kåtamyra. Lada till vänster och riga till höger. Den lilla flickan är Kylliki Larsson och till vänster ses Bengt Sjöling.

”Gården har enligt tillgängliga uppgifter ägts av nuvarande släkt ända sedan 1621. Den förste bebyggaren torde ha varit Bengt Larsson Smed, vilken kom som flykting från Rautalampi, Finland, i början av 1600-talet. Han idkade myrjärnsmide och sålde småsmiden, knivar, spik. o dyl. av egen tillverkning. År 1626 hade han odlat 1/2 spannland i Hullsjön. Han synes ha nått ganska hög ålder. Näste ägare var sonen Hinner Bengtsson, vilken efterträddes av sin son Israel Hinnersson, f. 1639. Så följa i tur dennes dotter Kristina Israelsdotter, f. 1673, gift med Tomas Mattsson f. 1663, dessas dotter Brita Tomasdotter f. 1693, gift med Per Persson f. 1668, sonen Israel Persson, f. 1733, dennes dotter Brita Israelsdotter f. 1765, gift med Abraham Jansson f. 1778, dessas son Israel Abrahmsson f. 1802, sonen Abram Sjöling f. 1844 och dennes son […] Israel Olof Sjöling.”

ur Sveriges bebyggelse, statistisk topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Västernorrlands län, Holms, Indals, Lidens, Ljustorps, Selångers, Stöde och Sättna socknar.

Lantbrukaren Israel Olof o. Brita Märta Sjöling fick barnen Algot, Anna, Märta och Bengt, där Märta (gift med Gustav Larsson) övertog gården för att sedan föra den vidare till Kylliki Larsson.

Fototext: Abram Sjöling, född 1844 i Hullsjön, Stöde, och Anna Kajsa Andersdotter, född 1842 i Stöde, byggde det nuvarande huset på Sjölings näset.

Fototext: odlarkurs på Sjölings.

Fototext: Grönsakslandskurs på Sjölings. Från vänster ses Göta Byström, (man okänd), Helga Larsson, Barbro Viksten, Irma Viklund, Ruth Viklund, Ingrid Holmstedt, Saida Brännlund, (kvinna okänd), Kylliki Larsson, Eva Holmstedt och Lilly Viklund.

Lillhullsjön grundades år 1621 av Nils Nilsson – också svedjefinne. Det är oklart ifall släkten finns kvar på byn idag. Lillhullsjön hörde på den tiden till Sunnansjö socken, till skillnad från idag, då det hör till Holm.

Gemensamt:
I början av 1900-talet levde de flesta bybor på jordbruk och självhushåll. Mannen arbetade ofta i skogen på vintern och kvinnan arbetade hårt hemma på gården.

År 1920, 300 år efter att första åbon kom till Hullsjön, fick byn sin första telefonlinje. Enligt vägverket (nuvarande trafikverket) gjordes den första riktiga vägen till Hullsjön av AK-arbetare och var klar 1937.
Innan den nya vägen kom fanns enbart fanns upptrampade småvägar, varav en del finns kvar än idag.

1946 var ett stort år för Hullsjöborna, då det var året som elektriciteten installerades. Calle Jonsson, född i Lillhullsjön, berättar om sina minnen av den nya vägen samt installation el och telefonlinje. Calle och tre grannar fick dela på samma linje, med ett ABC-system. A var lika med 1 signal, B lika med 2 signaler och C var lika med 3 signaler. A hade störst möjligheter att få bruka sin telefon och C minst. Då A pratade var det upptaget för B och C och då B pratade var det upptaget för C.

”Landsvägen började byggas 1932 och första bussen åkte där 1938. Den hade Werner Öberg redan innan och den hette Hullsjöexpressen. Elektriciteten kom strax innan jul 1946. Det var en massa agenter som kom och skulle sälja en massa elektriska apparater. På 1930-talet kom den första telefonen till Werner Öberg, sedan fick skogvaktar Wiksten en. Han fick betala ledningen själv ifrån Werner Öberg. Växeln var vid Erikssons på Lillhullsjön. Allmänna telefon kom 1952.”

ur intervju med Calle Jonsson, gjord av Camilla Holmstedt 1997-03-07

Fototext: Bussen gick längs Hullsjövägen mellan Stöde och Holm.

Under 1950- och 70-talet flyttade återigen många finländare till byarna, men denna gång för att arbeta i skogen, med avverkning, flottning och hästkörning mm.

Skolan i Storhullsjön var vid sekelskiftet (1899-1900) belägen i lokalerna där byn nu har sin bygdegård. Lillhullsjön hade sin egen skola, men slogs senare samman med skolan i Storhullsjön. Den 6 december 1863 beslutades första gången om att lästid skulle fördelas på byarna; på ett år skulle sex månaders lästid fördelas på fem olika småskolor inom Stöde socken.

Lästiden uti dessa fem småskolor, 6 månader af året, borde mellan byarna i socken (förslagsvis) så fördelas att: Hullsjön .o. Lillström 2 rotar 14 veckor.

”Det första skolhuset i Holms socken uppfördes i Anundgård år 1851. […] Den 19 januari 1887 fastställdes det första tryckta reglementet för skolorna i Holms distrikt. Inom distriktet upprätthölls då tre flyttande småskolor: österström-Hullsjöns, läsande på Österströms verk och i Hullsjöns by, östanbäcks-Fagerviks, läsande i östanbäcks by och på Fagerviks verk, Vike-Lovikens, läsande i Vike och Lovikens byar och en fast folkskola vid kyrkan, omfattande Sunnansjö, Västbyns, Anundgårds och östbyns byar samt Österströms verk, upptagande för övrigt barn från hela distriktet. År 1889 förändrades de flyttande småskolorna till ambulerande mindre folkskolor, och i samband med ny roteindelning 1896 erhöll Sunnansjö gemensam mindre folkskola för Anundgård-Sunnansjö, och 1910 hade utverklingen av skolväsendet fortskridit därhän, att samtliga skolor i distriktet hade fast stationeringsort. ”

ur Sveriges bebyggelse, statistisk topografisk beskrivning över Sveriges städer och landsbygd, Västernorrlands län, Holms, Indals, Lidens, Ljustorps, Selångers, Stöde och Sättna socknar.

Enligt skolprotokoll för Stöde socken 1859-1883 var en lärare/lärarinnas lön 80 kronor per år plus husrum och ljus samt skjuts (rotar var en ersättningsform). Den första att bedriva undervisning i Hullsjön var Frida Kristina Ferrén. I ett skolrådsprotokoll den 26 juni 1902 noteras följande:

Utfärdades följande tjänsgöringsintyg: småskolelärarinnan Frida Kristina Ferrén, som i egenskap af lärarinna vid flyttande mindre folkskolorna i Vigge-Loböle samt Ede-Hullsjön inom detta skoldistrikt tjänstgjort från den 5 aug. 1900 til den 1 juni 1904, har under denna fina tjänstgöring ådalagt utan icke beröm godkändt undervisningsskicklighet, med beröm godkänd förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i öfrigt leda ungdomens uppfostran. Med beröm godkännande nit samt hedrande vandel, hvilket henne genom uppdrag af detta protokoll till bevis meddelas skulle.

Justeradt af Carl Ulén, G.O Åslund, O.K.Hellsen

(Nedan följer urklipp ur skolrådsprotokoll för Stöde socken.)

9 juli 1905: Rådet har beslutat, att förre skoltillsyningsman Abram Sjöling ska besöka Hullsjö skola lite oftare för att lärare lättare ska kunna kommunicera med skolrådet. Till lärarinna vid flyttande folkskolan i Hullsjön-Lilström utsågs enhälligt småskolelärarinnan Amanda Josefina Franzén från Floby församling, Skaraborgs län, att tillträda befattningen den 7 instundande september mot åtnjutande af 400 kr i kontant lön för en läsetid af 31 1/2 veckor samt husrum och vedbrand. En ömsesidig uppsägning af 4 månader.

9 jan 1906: Skolrådet beslöt att för närvarande icke begagna sig af tillfället att till vederbörande ingå medsamverkan om en ambulerande skolkökskurs inom detta skoldistrikt, af skäl att församlingen icke ansågs hafva råd att nu bekosta en dylik kurs. Härmed beslöts att ny läsetermin skall börja i Hullsjön tisdagen den 30 januari.

8 april 1906: Utfärdas följande tjänstgöringsintyg åt småskolelärarinnan Amanda Josefina Franzén som från den 7 sept 1905 tjänstgjort och fortfarande tjänstgör vid mindre folkskolan i Lillström-Hullsjön. För undervisningsskicklighet med nöje godkänd, förmåga att i skolan upprätthålla ordning och i öfvrigt leda ungdomens uppfostran: med beröm godkänd.

8 juli 1906: Skolrådet beslöt att flyttande mindre folkskola i Lillström-Hullsjön skulle öppnas i Hullsjön egen instundande höstterminen, såvida de båda byarnas invånare mera allmänt gillar denna anordning som för skolrådet synes vara af stor vikt, då barnen inom Hullsjö by därigenom skulle beredas möjlighet mera regelbundet än hittills besöka skolan, enär väglaget över och omkring Stora Hulsjön icke gärna kan blifva så svårt under höstterminen som under högvintern och våren.

8 dec 1907: Karl Fromells son i Hullsjön, Jonas Bernhard Emanuel, född 24/1-1898, tvingades till skola i Kärvsta då han inte gick i skola i Hullsjön. Hans far fick betala omkostnaderna.

16 febr. 1908: Sedan kyrkostämman denna dag beviljat nödiga medel, till aflåning för städning och eldningen i församlingens skolor, så beslöt skolrådet att anmoda följande personer att inom hvar sitt område, på sätt lämpligast och billigast nu kunna ske, träffa nödigt aftal med hugade spekulanter i dessa nämnda sysslor. Hullsjön .o. Lillström: Israel Sjöling .o. O.K.Söder.

8 maj 1910: En pojke från Lillströms skola ska till Hullsjön då han ej skött sin skolplikt där. Amanda Franzén, lärarinna i Hullsjön-Lillström slutar och får en tjänst i Öst- och Västbygden.

22 juni 1910: Till lärarinna till flyttande mindre folkskolan i Hullsjön-Lillström utsågs enhälligt sökanden Jenny Charlotta Bolin från Umeå Landsförsamling, Obbola, Holmsund, med löneförmåner enligt lag och fyra månaders ömsesidig uppsägningstid. Platsen tillträdes de 1 instundande juli och tjänstgöringen tages sin början den 5 nästkommande september.

Fröken Jenny Bolin, som sägs ska ha varit rödhårig.

Fröken Martha-Lisa Åström utanför skolan i Storhullsjön.

På byns bygdegård finns PONTATALLEN – ett väldigt stort träd som började växa på 1500-talet, innan byns begynnelse. Då denna mäktiga tall till slut blåste ner togs den till vara och ligger nu under tak för att alla ska kunna beundra den.

På södra sidan av Storhullsjön, lokalt även kallad sörsian, finns Brickan. Platsen är porträtterad av fotografen Rolf Näslund, som en del i Sundsvalls kommuns kulturmiljöinventering, och finns uppladdad på Sundsvalls museums digitala arkiv.

Även Kvarnviken finns bevarad på bild av Rolf Näslund:

Ytterligare bilder på Storhullsjön med bybor, från Sundsvalls museums digitala arkiv:

Kvinna i räddningskårbil, Storhullsjöns vägsamaritverksamhet

I Sundsvalls kommuns utgåva ”Översiktlig kulturmiljöinvestering 1999” läses följande om Hullsjön:

”KULTURMILJÖBESKRIVNING

Mycket små odlingsenheter, glest spridda längs Storhullsjöns västra strand. De är belägna invid Stor-Hullsjöns sydvästra del djupt inne i skogsbygden. Hit når man via vägen från Stöde till Holm med en avtagsväg, som anlades runt sjön under 1950-talet. Kärvsta 15:1 (brickan) är av torpkaraktär med ekonomibyggnad och ett mindre bostadshus. Edsta 16:2 (Kalmakars) innehåller ett äldre timmerhus, en enkelstuga med rundåstak, som möjligen härstammar från 1700-talets slut, ett Per Albin torp från ca 1940 samt en ladugård från samma tid. I anslutning till det förstnämnda torpet bör de omfattande odlingsrösena på åkern mellan vägen och sjön observeras.

BEDÖMNING

De två fastigheterna tillhör kommunens bäst bevarade exempel på småskalig kolonisering av svårbrukade marker på långt avstånd från de stora jordbruksbygderna. Bebyggelsen är också ovanligt välbevarad.

HISTORIK

Den 14 juli 1933 beslutade Sveriges riksdag att inrätta en arbetarsmåbruksfond. Lån från fonden skulle kunna tilldelas sökande från de fem nordligaste länen, samt en rad kommuner i Dalarna och Värmland. Huvudman för verksamheten blev Statens Egnahemsstyrelse. Styrelsen kunde på länsplanet anlita hjälp av hushållningssällskapens egnahemsnämnder och lokalt skulle en arbetarsmåbruksnämnd bestående av tre ledamöter ur kommunfullmäktige bildas. Arbetarsmåbrukslån kunde den få som medellös säsongsarbetare, gift och med minderåriga barn. För lånet skulle mark köpas, och på denna skulle ett bostadshus och en ladugård byggas. Småbruket skulle omfatta 2-3 kor och eventuella smådjur och huvudsakligen skötas av hustrun i familjen. Den 16 juli 1933 fick Stöde kommun en arbetarsmåbruksnämnd. Mellan åren 1933-1938 beviljades 80 lån i Stöde, vilket placerade kommunen på tredje plats i statistiken. Under 1940-talet avvecklades systemet och då hade Västernorrlands län de flesta Per Albin torpen i Sverige och Stöde kommun de flesta bland kommunerna. Lars Erik Byströms far, Olof med hustrun Sonja, köpte fastigheten Kalmakars av Vivstavarvsbolaget omkring 1937. De flyttade in i den gamla timrade enkelstugan och började bygga ladugården först. Därefter uppfördes bostadshuset. I huvudsak användes Egnahems styrelsens typritning nr 3 för torpen i Stöde. Detta gäller i princip även för den aktuella fastigheten. Bostadshuset är uppfört i ett och ett halvt plan på betonggrund med delvis utgrävd källare, resvirkesstomme med sågspånsfyllning och utvändig stående locklistpanel samt sadeltak belagt med pannplåt. Mot norr finns en liten öppen verandabyggnad vid entrén med sadeltak belagt med pannplåt. Det förhållandevis sena byggnadsåret innebar att samtliga tvåluftsfönster inte försågs med spröjs. Ladugården är delvis uppförd på naturstensgrund, delvis betonggrund. Den förra har utvändig stående locklistpanel på en resvirkesstomme, den senare en murad stomme med utvändig slätputs samt sadeltak belagt med pannplåt. Bostadshuset på Backen uppfördes ungefär samtidigt med Kalmakarns Per Albintorp. Nuvarande mindre bostadshus ersatte då en stor mangårdsbyggnad. Fastigheten torde åtminstone härröra från tidigt 1800-tal. ”

I Sundsvalls Tidning förekommer nyheter från Storhullsjön både en och två gånger historiskt. När Camilla Holmstedt upptog arbetet med att samla in material om byn blev hon nyhetsstoff för lokalmedia.

Likaså blev hennes son David Holmstedt något av en lokalkändis när han vid 8 års ålder drog upp den här krabaten:

Under en inbrottsvåg i slutet av 90-talet ledsnade hullsjöborna på att stå handfallna och titta på när deras by intogs av tjuvar, så de bestämde sig för att agera i frågan!

Men genast fick byn respons av Sundsvalls tidnings politiska redaktör på ledarsidan dagen efter:

Då man flyttade skolan från Hullsjön till Stöde rapporterades om detta så här:

”När skolan i Storhullsjön lades ned trodde de flesta i byn att nu skulle byn avfolkas. Men nu blir det åter liv i bygden. Skolan har nämligen övertagits av landstinget och skall nyttjas som vårdhem. Och på tisdagen hade personalen mött upp för första gången och fick ta lokaliteterna i betraktande på närmare håll. Det var vårdföreståndare Kerstin Högbom från landstinget som tog emot och introducerade den blivande personalen. Man hade ännu inte hunnit få några möbler, mer än sängarna, och så var gardinerna på plats. Antalet vårdplatser beräknas till 20-talet, men då har man också en av de närliggande lärarbostäderna att ta till.

På bilden utanför det nya vårdhemmet syns från vänster: Karl Jonsson, Hissjön, Birgit Svedberg, Stöde, Monika Smedberg, Hullsjön, Anna Sundström, Viskan och Anders Rapp, Torpshammar.”

ST 5 juni 1968

Om makarna Hellsén, ägare av huset i Storhullsjön 467, skrevs på detta vis:

”Eldsjälarna Per och Hjördis Hellzén arbetar hårt med att förhöja livskvaliteten för invånarna i byn Stor-Hullsjön, två mil in i skogen från Stöde.

Sedan de flyttade till byn för 15 år sedan har det hänt mycket.

Bland annat finns numera en bygdegård och en välskött badplats i byn, och dessutom har tv-mottagningen blivit bättre.”

ST 20 juli 1995

År 1951 publicerades en artikel i Sundsvallsposten om skatten på Lillhullsjön:

”Finnens skatt söks i Lillhullsjön

Traditioner om trolldom lever än i avlägsen skogsby

Rakt norrut från Stöde, i en naturskön omgivning av skog och sjö, ligger Lillhullsjön, en sägenomsusad by som förr var tämligen isolerad men nu har goda kontakter med kringvärlden, främst genom busstrafiken. SP:s medarbetare gjorde härom dagen besök där uppe och träffade självaste 62-årige hemmansägare Gotthard Holmstedt, en självständig natur som i mycket gått sin egen väg.

Han tillhör en släkt som i ungefär 150 år bott här i Lillhullsjön. Både hans far och farfar var jordbrukare och skogskarlar samt desslikes duktiga snickare. Farfadern var särskilt händig med att göra laggkärl. Själv är Gotthard Holmstedt född i Lillhullsjön och var i 27 år arrendator under Skönviks bolag, men fick senare köpa hemmanet, som han alltfort brukar. Han har nu byggt sig en modern manbyggnad med en sommarbostad i källaren, där de ännu så länge bor, innan senhösten sätter in, då de flyttar upp i den rymliga bottenvåningen.

Till hemmanet hör 28 tunnland inrösningsjord, varav 10 tunnland åker, samt dessutom 36 tunnland skog.

-Det är ju inte så mycket, men jag har så att jag klarar mig, säger Holmstedt.

På den nya manbyggnaden har han gjort det mesta själv, murat och gjort resningen, men för inredningen har han lejt. Fyra år tog bygget.

Inledningsvis sades att det är en sägensomspunnen plats, detta. Det hänger samman med traditioner från den tid då de första bebyggarna kom hit. De var finnar. Om en av dem berättas att han hade dyrbarheter med sig.

Då det ryktades att ryssarna var på väg till Sverige på 1700-talet, stoppade han ner sina pengar och andra dyrbareter, vad det nu var, i en kittel, rodde ut med den ett stycke ut i Lillhullsjön samt sänkte den till botten. Det var rakt utanför Holmstedt ägor, och som märke skall finnen ha tagit ett ställe, där en buske nu växer.

Ror man rakt ut från den en midsommarnatt och kommer rakt ovanför den plats där kitteln är sänkt säges det att man i vattnet, som då blir klart och genomskinligt ända ner till botten, skall kunna se kitteln.

Själv har Holmstedt aldrig sett den, men han vet en numera avliden bybo, J.O Öberg, som en midsommarnatt såg den. Det var för ungefär trettio år sedan. En och annan har väl gjort försök att få se den senare också och sökt ta upp den, men hittills har ingen lyckats med vare sig det ena eller det andra.

Trolldom och slikt florerade i stor skala ännu på Holmstedts fars tid. En av dem som kunde trolla hette Sjöström. Han hade agg till en granne och gick till dennes lagård samt högg fast en yxa i tröskeln, varvid han förmodligen också läste någon formel, med den påföljden att tjuren – här i trakten kallad oxen – blev sjuk och dog.

Andra trevliga saker som de hade för sig var att ställa korna till skogs. Då läste man också några ramsor med den påföljden att kreaturen gick bort sig och vållade ägaren åtskilligt extra besvär med att leta rätt dem igen. Holmstedt själv var som pojke många gånger med om att gå till skogs och söka efter kor som på detta sätt kommit på villovägar. Ibland kunde en ovän ge sig till att blåsa på maten som hästarna skulle ha, vilket resulterade i att djuren modstals, d.v.s blev sjuka. Det gällde då att blåsa dem rätt igen.

Just nu går Holmstedt i processtankar. Han anser sig nämligen ha ett krav på skogvaktare A.J Viksten i Storhullsjön beträffande avverkning och framforsling av stockar till elektriska ledningsstolpar. Han menar att han orättvist fick en alltför dryg anpart av detta arbete, som delades upp på flera personer såväl i Lillhullsjön som på andra platser utmed vägen Stöde-Holm, där man för fem år sedan drog fram elektricitet och bildade belysningsföreningar. Han hyser nu planer på att processa sig till 500 kr som ersättning för detta arbete. Han anser sig även under årens lopp lidit andra oförrätter, vilket allt gör honom ganska kritiskt inställd.

Vi har tillställt skogvaktare Viksten frågan om stolparna, och han medger att det möjligen just i Lillhullsjön kan ha blivit orättvist fördelat mellan intressenterna för belysningsfrågan. Men det är en sak som varken han eller Skönviks bolag, som äger skogen, kan rå för. Villkoren var bl. a. sådana att skogvaktare Viksten stämplade ut de träd som skulle få användas till stolpar och så skulle ortsborna själva hugga och köra fram dem. Organisationen av detta arbete fick bönderna sköta själva. På liknande sätt förfor man även i de andra byarna och där gick det bra, i Storhullsjön fungerade det hela alldeles gnisselfritt. Men inte i Lillhullsjön. Men det är bara en sak mellan befolkningen i den trakten, och hr Viksten anser för sin del att det torde bli svårt att vinna någon rättelse processvägen som hr Holmstedt har tänkt sig.”