Berättelser

Calle Jonsson, 1997-03-07

Hämtningen av ett paket

”En episod minns jag och tänk’ att ja, man ska inte hata folk, men tänk att ja e ledsen på den där käringa än idag. Jag kommer ihåg det liksom med sorg. Och då skulle jag gå efter ett paket åt en som hette Gustav Everts. Jag minns så väl. Han var bas för ett lag AK-are här i trakten han, och då skulle jag få femtio öre. Då stängd’na posten klockan fyra och jag skulle gå efter paketet och fick väl inte reda på att jag skulle gå så tidigt! Så jag hade knapp tid ju. Så jag sprang och rodde båt och hade bråttomt. Jag minns jag var barfot och hade knäbyxor och en livstycke som hade knäppninga bak. Jag minns så väl hur jag var klädd. Så man var ju lite granna så man såg ut som ett skogsrå. Och så kom jag dit och sprang på posten vettu. Och som jag tar i låset på en döra så låstena vettu. Det var så knappt om tid och jag säg åt na att ‘kan jag inte få paketet, ja e änna från Hullsjön. De’ e så långt hem, jag e rädd att det ska på och börje blåse på sjön då jag ska tillbaka.’ ‘Du ska läre dig å passe tiden!’ var det svar jag fick. Fick jag sitte där till klocka’ va’ fem, till jag fick paketet. Och hungrig vart jag. Om ja kunde gått och köpt mi en korvbit. Ja, vet ja minns na vettu! Och då var det alltid nå oxar på skogen som man va’ rädd, man hörde de däran börje på å bule vettu. Då vart det fart. Ja, det minns jag än!”

Något otäckt vid skolan

”Det var på den tiden då skolan var på bygdegården. Det var mellan 1930-40-talet. Jag skulle fara till skogvaktar Wiksten i ett ärende. Det var väl fråga om nå’ körning eller nå’ sånt där. Jag minns det var ruggigt den där kvällen och det liksom småregne. Och då åkte jag cykel. Och då var det mörkt, vettu, kolsvart. Så jag tordes inte åka utöver där utan jag ställde cykeln där intill vägskelet som går till Wiksten, strax nedanför skola. Och gick ner. När jag komme tillbaka och skulle fare hem hade jag fått punktering. Och då hade jag pump med mig så jag stanna och pumpa cykeln. Så började de å på spela orgel där på skola! En psalm som jag kunde. Och var kolbäckande svart. Spela så kolossalt vettu! Å vet de där tänkte ja inte på förrän ja komma längre ner. Hä va alldeles som de gick såna där kallkårar efter ryggn. Man va liksom uppskärrad. På nå vis. Å ja frågde då vettu, för de va Henny Wiklund som hade städartjänsten där då, å ja minns ja frågde henne å ja frågde fler: ‘va du där på skola å städa den där kvällen du? Du kunde väl inte va där ti mörkret?’ Ne, hon hade inte vari där.

När det var alldeles bedrövligt på skolan

”Syster min gick på skola då det va alldeles bedrövligt där. Det va’ 1905-06 nån gång. Hon va’ ju född 1899 hon. Ja, hon berätta’ mycket från den där skola’. Det kunde komma en stor hund och gå där i bänkraderna emella’ där under lektionerna. Särskilt när di hade kristendomslektioner. Ja, vet barna va’ ju väldigt rädd dom! Och fröken Bolin som bodde där, vet de kunde slänga arter på golvet där, å hon kröp överallt där och skulle se om hon fick tag i nånting. Men ingenting. Å hon va ä inte rädd heller! Ja, de’ va’ såna saker.”

Kojan i skogen

”Ja bodde ‘ti en koja en gång i skogen. Å ja visste ‘e va inte stå säkert där för ägarn ti’ den där koja’ sa åt me så här att: ‘ska du bo i min stuga du?’ ‘Ja’, sa ja’. ‘Hörrödu, ja’ vill bara varna dig att man kan höra lite granna otäckt där ibland! Men de’ e inge som gör dig nånting.’ Å ja’ flytte ju dit ja! Å de va på en måndag. De’ va’ en till å som flytte dit. Men då skulle han fara hem på onsdag kväll, så ja’ vart ensammen där. Å de’ vart ett oväder utan måtta. Ja’ tro’ de’ vräkte ner en meter snö. Å du vet de’ blåste å de’ blåste. Å ja minns så väl, klockan va’ na åtta-halv nio på kvällen. Jag skulle gå å ve hästen mat för kvällen. Å de blåste så förfärligt! Å så gick ja’ in o skulle lägge me, klockan va’ nå niedrage’. Å då hade man ljus, de’ fanns inte nå’ annat. De’ här va’ på 1951-52 de. Å ja’ la me’ vettu. Å ja’ visste ‘e fanns inge råtter där eller nånting. Inte en! Du vet, när ja’ hade lagt me’ vettu, så började de på å springe råtter på golve’. Ungefär en halv meters gång me råtter, fram o’ tillbaka fram o’ tillbaka. Å ja’ tände. ‘Va’ i alle dager e de’?’ tänkte ja’. Ja’ tände ljuse’ å titte – då vart det tyst. Å så när ja’ släckte ljuse’ börjde de igen. Alldeles som av råtter, ett brett e band som sprang fram o’ tebaka. Å ja’ tände å ja’ släckte, te klocka va’ tolv. Då kom de’ som en sandsäck genom take’. De dundre gosse i hela kåken! Ja’ vart lite grann skärrad, ja få erkänna de. Å ja’ tänkte att hade de’ inte vari’ så fult e väder hade ja’ no’ tagi’ hästen å fari’ hem. Man då hade en sagt den där som tale om de’ här för mig att ‘hörrödu, om du höre nå’ otäckt, stig upp å gör eld!’ När klocka’ va’ tolv å ja’ hade hört steg ja’ upp å gjorde upp eld. Sen vart ‘e tyst. Å ja’ gick å la me’ å somna’ å sov ända till på morra!”

korset

”Ja’ minns tidigt på vår’n, de’ va’ nångång strax i april. Maj, kanske de’ var. Ja’ hade vari’ ner ti’ syster min. Hon bodde alldeles granne me oss i Lillhullsjön. Så ja’ skulle gå hem då. De’ va liksom halvskumt vettu. Då restes de’ upp ett stort kors där på vedboden åt svågern min, Gotthard. Ett stort kors med guldkejdor, som hängde från mitten på korse’ å ut i kanten. Ett stort vettu! De’ va’ så att – nästan tjugo meter långt! Ha kanske va’ längre för de’ ramla’ på stuga’ hemma å gick av två gånger. Å ja’ hann inte läsa va’ som stod, men från början stod de’ Jesus. Hä’ hann ja’ läsa. Men inte nå’ mer a’ va’ sto’ de’ skrivet. Å i juli då drunkna’ pappa o svågern min. Å samma kors satte syster upp på grava. Me’ såna där guldkedjor. Ja’ har gått o tänkt på de’ där så många gånger. Va’ skulle detta betyda?”